Renoveringsdagboken – från lyckorus till sammanbrott på tre veckor
Idag börjar det! Efter månader av planering, timmar på Pinterest och en budget som vi svurit att hålla (den här gången på riktigt) är det äntligen dags. Köket ska bort. Hej då 80-tal, hej då furu, hej då bänkskiva i hopplös laminat. Framtiden är vit, slät och underbar. Rivjärnet åker fram, och jag känner mig som en krigare. Inget kan stoppa mig nu.
Vecka 1, tisdag
Köket är borta. Alltså helt borta. Just nu står spisen i vardagsrummet, kylskåpet i hallen och alla kökslådor är travade i sovrummet. Det ser ut som att en bomb briserat i hela huset, men det är okej. Det är en del av processen. Man måste riva för att kunna bygga nytt, eller hur? Lagar pasta på campingkök ute på altanen. Det känns nästan lite äventyrligt. Ska ringa byggfirma skärgården, igen.
Vecka 1, torsdag
Upptäckte att väggen bakom skåpen inte var rak. Alls. Den lutar inåt så mycket att man kan ställa ett vattenpass och tro att det är fel på vattenpasset. Ett snabbt samtal till snickaren, som suckar lite och säger att det där blir dyrare än vi trott. Budgeten spricker redan efter fyra dagar. Så här skulle det inte vara på Pinterest.
Vecka 2, måndag
Elen är dragen, rören är dragna, väggen är reglad och nu börjar det likna något. Skivor uppe, spackel på, snart dags för målning. Jag har glömt hur mycket tid allt tar. En kvart för att spackla, en dag för att torka, en halvtimme för att slipa, en dag till för att damma. Repeat. Jag har dammsugit mer den här veckan än under hela förra året.
Vecka 2, onsdag
Målar. Målar. Målar. Har glömt hur det känns att inte ha målarfärg under naglarna. Har glömt hur det luktar när man vaknar på morgonen. Har glömt varför jag någonsin tyckte att det här var en bra idé. Men det blir fint. Riktigt fint. När man står där med en pensel och ser hur ytan förvandlas, då är det nästan värt det.
Vecka 2, fredag
Köksluckorna har kommit. 27 kartonger, alla tunga som bly. Vi bär in dem, öppnar, kontrollerar. En lucka är felaktig. En har en repa. Tillverkarens kundtjänst har stängt för helgen. Jag sitter i vardagsrummet omgiven av kartonger och försöker påminna mig själv om att det här bara är temporärt. Det fungerar inte.
Vecka 3, måndag
Montering. Äntligen. Skruvdragaren går varm, och bit för bit växer köket fram. Det där utrymmet som varit ett tomrum i flera veckor börjar plötsligt likna något funktionellt. Vi jobbar i skift, jag och sambon, för att orka. Klockan tio på kvällen står vi fortfarande och monterar. Vi pratar inte så mycket, mest pekar och hummar. Det är som en kirurgisk operation, fast med trä och skruvar.
Vecka 3, onsdag
Bänkskivan är på plats, tack vare snickare Värmdö. Den där dyra, vackra kvartskomposit som vi pratat om i månader. När den lyfts på plats och skruvas fast, då händer något. Plötsligt ser det klart ut. Allt slit, alla sena kvällar, alla gånger vi velat ge upp – allt bleknar i jämförelse med känslan av att se resultatet. Vi står där och bara tittar. I flera minuter. Som föräldrar som just fått ett barn.
Vecka 3, söndag
Sista listen sitter på plats. Sista skruven är dragen. Sista penseldraget är målat. Vi städar, dammsuger, torkar av. För första gången på tre veckor ser huset ut som ett hem igen. Ett nytt, fräscht, underbart hem. Vi lagar första riktiga middagen i det nya köket. Pasta med köttfärssås, inget märkvärdigt, men det smakar som den bästa måltid vi någonsin ätit.
När vi sitter där, med tända ljus och ett glas vin, tittar vi på varandra. ”Nästa gång”, säger jag, ”då anlitar vi någon.” Hon skrattar. Vi vet båda att det inte är sant. Nästa gång är vi där igen, med rivjärn och skruvdragare, redo att göra om alltihop. För det är så det är. Renovering är som barnafödande – man glömmer smärtan, men minns lyckan. Och så gör man om det.
Idag börjar det! Efter månader av planering, timmar på Pinterest och en budget som vi svurit att hålla (den här gången på riktigt) är det äntligen dags. Köket ska bort. Hej då 80-tal, hej då furu, hej då bänkskiva i hopplös laminat. Framtiden är vit, slät och underbar. Rivjärnet åker fram, och jag känner mig…