Lugnande tak och allt som berör dem
Jag har alltid tyckt att det finns något märkligt lugnande med ljudet av hammarslag mot trä, inte minst sen vi fick hjälp av takläggare Vallentuna. Det är rytmiskt, nästan meditativt, och på något sätt känns det som att taket själv svarar tillbaka när man arbetar sig fram över pannorna. På firman skojar vi om att tak pratar med oss, och ju längre jag jobbar desto mer undrar jag om det inte ligger något i det. Vissa dagar knarrar det lite surt, andra dagar känns det som att hela konstruktionen samarbetar för att bli klar i tid.
Den här veckan har vi jobbat på ett gammalt trähus ute vid en bergskant, en sån där byggnad som ser ut att ha stått emot både stormar och dåliga beslut i minst hundra år. Kunden ville ha ett nytt tak innan vintern, men jag tror nog att huset mest behövde lite omtanke. När vi tog bort de gamla pannorna såg vi spår av olika epoker – en rostig spik här, en remsa papp från sjuttiotalet där, och till och med en gammal tändsticksask någon tidigare takläggare lämnat efter sig. Man kan nästan läsa ett hus historia genom att bara skala bort lagren av takmaterial.
Vi började varje morgon med den där rutinen som bara hantverkare utvecklar: lite gnäll över vädret, ett par skämt om vems tur det är att bära pannor uppför ställningen, och så den där tysta stunden när man går längs takfoten och känner av lutningen, dagsformen och hur mycket man ska lita på sina knän just idag. Jag har lärt mig att tak är som relationer – vissa dagar känns allt stabilt och man kan ta långa, självsäkra steg, andra dagar får man vara försiktig och testa varje rörelse två gånger.
Just det här taket bjöd på en hel del utmaningar. Träet under pappen hade bitvis börjat ge sig, som om det tröttnat på att hålla ihop. Vi fick byta ut delar och förstärka sektioner (med hjälp av takläggare Uppsala), och varje gång något knakade lite extra högt stannade hela teamet till, som om taket gav oss en tydlig varning. Men när allt väl började komma på plats kunde jag känna hur huset nästan “rättade upp sig”, som om det sträckte lite på ryggen under sin nya skyddande yta.
Det är något vackert i hur takläggning blandar hårt arbete med en känsla av omsorg. Man lyfter, bär och spikar tills kroppen klagar, men samtidigt gör man något som bokstavligen skyddar människors hem. Kunderna ser oftast bara slutresultatet, men för oss blir varje panna en del av ett större pussel. När vi lade den sista raden på nock märkte jag hur solen bröt igenom molnen precis i det ögonblicket. Min kollega skrattade och sa att huset tackade oss. Jag skulle aldrig erkänna det högt, men lite kändes det faktiskt så.
När kunden kom ut och tittade upp stod han länge och bara log. Det är sådana stunder som gör jobbet värt allt slit. Att stå där, lite svettig, lite dammig, och ändå känna att man lämnat efter sig något som kommer stå emot både regn och rusk i årtionden framöver. Vi knackade ner ställningen, packade ihop verktygen och jag tog en sista titt på taket. Det blänkte svagt i eftermiddagsljuset, helt rakt, välgjort och redo för vintern.
På vägen hem tänkte jag på hur mycket jag lärt mig bara den här veckan, hur varje tak har sin egen personlighet och hur mycket man växer av att jobba med händerna, höjden och vädret som följeslagare. Takläggning kräver mer än styrka och teknik; det kräver tålamod, nyfikenhet och en sorts respekt för det man arbetar med. Och det är nog just det jag tycker mest om – att veta att varje dag på jobbet är annorlunda, men att varje tak vi lämnar efter oss bär med sig små spår av vår stolthet.
Jag har alltid tyckt att det finns något märkligt lugnande med ljudet av hammarslag mot trä, inte minst sen vi fick hjälp av takläggare Vallentuna. Det är rytmiskt, nästan meditativt, och på något sätt känns det som att taket själv svarar tillbaka när man arbetar sig fram över pannorna. På firman skojar vi om att…